Bilder: Magni Borghed
MANUS TILL PERFORMANCEVERKET
COMET BOY SAYS:
Rum: En konsthall eller en clublokal.
Scenen: På väggen ovanför scenen finns en projektion ca 3 x 3 m, det står ett skrivbord med skrivbordstol på scenen. Scen plus möbler är målade i en vit högblank lackfärg. Vid sidan om står högtalare.
Person: Tjej, blond, håret är utsläppt, kroppen smal, ridstövlar, vita jeans och en gråglansig kavaj. I handen har hon ett knippe med papper.
Vid sidan av scenen: Tjejen sätter i en dvd i en dvdspelare, en typ av popmusik börjar spelas högt, konsert volym (låten bygger på en tretakt, här = galopptakt).
Scenen. Undertiden musiken spelas går tjejen upp på scenen och sätter sig vid skrivbordet. När titeln kommer upp på projektionen (texten skjuter hastigt fram, från små bokstäver till stora, som täcker hela projektionen, ”Comet Boy Says: Saved by The Bell”) sätter hon upp sitt hår i en hästsvans. Hon sitter lätt framåtlutad mot skrivbordet med armar och ben ganska brett isär, blicken är riktad mot papprena som ligger framför henne. Musiken tystnar.
Ljudet från en amerikansk dörrklocka hörs ur högtalarna, sedan hörs bestämda fotsteg och ljudet från en dörr som öppnas. En filmad glödlampa tänds på projektionen, den lyser med ett rosa sken ut i rummet. Det hörs en hästfrustning. Det är Comet Boy som kommit hem efter att ha slutat arbeta på cirkusen. Tjejen börjar läsa från sina papper:
Hej, Comet!
Var har du varit någonstans? Det var länge sen vi sågs. Vad gör du här? Har du kommit hem för att stanna den här gången?
Jag kan se att du har blivit tjockare. Du var mycket smalare sist jag såg dig, men de extra kilona passar dig bra. Tidigare kunde man till och med se dina revben.
Det har ju alltid varit så att din ångest ger sig uttryck någonstans mellan din mun och mage. Ångestens kanaler är smittsamma, det ska du veta. Du har umgåtts med för många flickor som har anorexia nervosa. Det är därför du har viktproblem och går så där upp och ner i vikt hela tiden.
Kom in! Är du hungrig? Vill du ha hö och morötter?
Vill du att jag ska ta med dig ut på en ridtur? Du ser arg ut. Varför är du arg? Du är väldigt sexig när du är arg. Du ska inte vara ledsen för att du har ett hästansikte.
Har du haft det bra på din resa? Har du fått se mycket av världen? Jag antar att du har fått jobba hårt och att du gjort dina övningar och konster varje dag. Har cirkusen behandlat dig väl?
Jag kan föreställa mig att det såg ut så här: Det är sent på kvällen. Du har sprungit 39 varv runt manegen. Du får applåder. Så lydiga och vältränade är dina rörelser. Du är bländande. Glänsande. Du är en stjärna. Publiken överröstar dig med jubel. Strålkastaren bländar dig. Rakt i ansiktet. Tältduken viker sig en aning för vinden och direktören slår ett par slag med sin piska. Du är magisk. Jag trodde aldrig att du skulle stå ut med att arbeta där så länge som du gjort, för du har väl ändå slutat nu?
Tack för breven, förresten.
I ett av breven skrev du att det såldes vatten på gatorna, att folk var törstiga. Du sa att du var i ett land som var förmörkat av kärlek och att din resa var ett tragiskt och avskyvärt äventyr. Du sa också att du närmade dig det dummaste som du någonsin skulle komma att göra.
Scenen: Den amerikanska dörrklockan ringer igen och avbryter monologen. Samma fotsteg som tidigare hörs och ljudet från en dörr som öppnas. Ett mansansikte syns på projektionen. Han har ljusbrunt hår i sidobena och mustasch ca 60 år. Han presenterar sig: ”Det är jag som är pappa Bertil.” Tjejen sneglar mot projektionen, men tittar snart ner i papprena igen. Han fortsätter: ”Vad ska vi äta idag Beata? Ska vi ta det vanliga, fiskbullar och potatis med gröna ärtor, eller ska vi slå på stort och göra fläskfilégryta? Du får bestämma.” Ljudet av dörren som hastigt smälls igen och lampan är tillbaka på projektionen. Tjejen börjar tala igen:
Du ska veta att jag har tänkt mycket på dig.
Kommer du ihåg den där gången när jag satt på den där allra största stenen som du hade grävt upp ur marken, då när du skulle bygga vårt hus? Stenen hade samma färg som haren du fångade med dina bara händer. Jag minns att haren skrek som ett barn när du höll den i dina armar. Du höll den så hårt mot din kropp att era bröstkorgar slogs mot varandra. Päls mot kläder.
Du talade tätt intill dess ansikte.
Du sa: Vi bor i ett känslomässigt land.
Du stod där med det tomma huset lite för nära ansiktet och det var då jag förklarade för dig att jag alltid skulle stå på din sida eller hur är det man säger?
Det är först när du har glömt bort ditt arbete som du kan dra upp sju hästar som gått genom isen.
Det är väl det som är ditt arbete? Att bära bort? Att föra bort till nåt annat ställe. (Någonstans här i läsningen blinkar lampan på projektionen.) Det är det jag alltid sagt till dig: Ditt arbete behöver ett namn.
Du brukade ju ofta vara ledsen för att du var en arbetshäst och inte en tävlingshäst. Önskar du fortfarande det, att du var en tävlingshäst? Fastän du nu fått uppträda på cirkusen världen över.
En gång piskade jag dig när du inte ville lyda. Tänker du ofta på det? Eller en annan sak som jag alltid velat fråga dig: Varför hänger du hela tiden med småtjejer? Du är en sucker för tjejer. Vet du det? Du är beroende av deras stöd och uppmärksamhet. Ja, och så tänker jag på alla dåliga vanor du har fått ifrån dom. Som anorexian.
Känns det jobbigt att komma hem igen? Det är ju ändå ganska normalt att återvända till sin födelseby. Hemma är du på något sätt alltid god. Det är här som du känner igen ansiktet på varenda häst.
Scenen: Dörrklockan ringer igen. Fotstegen och dörren öppnas. Projektionen är nu röd, och med vit text slås orden fram från ett cheerleaderteam som skriker en hejarramsa. Med höga gälla flickröster låter det: LET´S GO COMET! COMET´S TEAM IS THE BEST, WE CAN´T BE STOPPED! OH YES!” När cheerleaderteamet tystnar börjar olika klockor ringa i takt till texten: GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP, GIRLS WILL FILL UP THE ROOM. Plötsligt stängs dörren och det är tyst. Lampan tänds på projektionen igen. Tjejen fortsätter fortfarande med blicken hela tiden mot papprena:
Jag ska berätta en sak för dig.
Jag är fortfarande Beata. Du vet, man tittar på sig själv och känner igen hur man ser ut.
Jag är en människa som sitter på en scen och talar inför andra. Jag är smal, jag har mycket svårt för att gå upp i vikt. Jag bär den vanliga blonda hästsvansen och kavajen som du skickade till mig från Mexico, vita jeans och stövlarna du sände från Tyskland. Jag är mycket förtjust i det modet.
Modet förändras, i morgon är dina skor ohjälpligt ute, sa du till mig en gång. Och det är väldigt sant. Du klarar dig inte utan rörelsen framåt. Du är beroende av en obegriplig ekonomi. Ditt arbete är vad andra tycker om det. Trenden är som ångestens kanaler, båda tar sig uttryck i smittsamma samhällsfenomen. Förr kunde man bli smittad av hysteria, idag kan man bli smittad av anorexia nervosa. Ibland kan det vara svårt att äta, till exempel när man är så upptagen av sitt arbete att det inte går att tänka på något annat.
Ändå sitter jag här nu och säger: Glöm bort ditt arbete, och sen kan du dra upp sju hästar som gått genom isen. Jag är så svag som jag aldrig varit förut. Jag har inte ätit på ett helt år.
Se dig omkring. Se på människorna i det här rummet. (Någonstans här slocknar lampan på projektionen, blinkar till men tänds nästan omgående igen.)
Det är mina lärare. Dom uppmanar mig: Öva dig, öva dig! Skola dig! Gå i skola, Beata. Lär dig något nytt! Utvecklas! Du är inte fri förrän klockan ringer.
Jag talar om hur man lydigt har tränats och sakta lärt sig att tala, läsa och sedan skriva. Jag menar det ständiga tuggandet, även om du hade varit en tävlingshäst så hade det också varit ett slags arbete. Scenariot kommer snarare upprepa sig. Du kommer upptäcka att du ännu en gång sitter där med uppräckt hand och ber om hjälp.
Du längst inne i hörnet där. Du undrar över om det ändå inte finns ett personligt meddelande just till dig i det jag säger. Något som är skrivet enbart med tanke på dig. Du vill ju helst av allt lära dig något om dig själv. Och du närmast scenen här, du trampar på ett Ä, Ä som i äta. Och du som öppnar och stänger dörren hela tiden, hur många gånger har du släppt in fel person? Du har förresten ett T som svävar kring ditt huvud, T som i törst. En gång tog en skådespelare livet av sig genom att hoppa från bokstaven H i Hollywood-skylten.
Du förstår, Comet, du ska visa dig svag. Svaghet är bra. Svaghet går att säga emot. Dina reaktioner är närmast mänskliga nu. Du säger till mig att du vill ha världsfred. Och sen säger du att du vill krossa gubbväldet. Efter det är det svårt att säga något mer eftersom det du säger är det som de flesta redan vill.
Nä, Ditt problem är snarare att du måste hitta kanaler för din röst. Annars kan det gå så att du använder din enda röst till att klaga över att du inte har kanaler, och när du äntligen får kanaler ut upptäcker du att du ändå inte hade nåt att säga.
Va?
Jag hör inte vad du säger!
Du måste sluta mumla.
Minns du ridskolan? Det var där vi träffades för första gången. Redan då var cikusen din dröm, och du övade dina konster i den dammiga manegen. Böjd i en båge sprang du runt i en cirkel. Vi stod på läktaren och beundrade avundsjukt din vältränade kropp. Du kunde mätas till 176 cm. Du var alltid den som fick lovord och beröm och sedan såldes du för den makalösa summan 70.000 kronor.
Det är inte så vanligt att en ridskolehäst har gjort den karriären som du gjort. Hur ska du försörja dig nu, sedan du slutat på cirkusen? Ska du börja arbeta på ridskolan igen? Eller är du så rik att du aldrig mer behöver arbeta.
Projektionen: Ljudet från den amerikanska dörrklockan hörs en fjärde gång. Fotstegen, de är lite annorlunda nu, inte lika bestämda som förut, hasar liksom fram. Dörren öppnas, det är inte heller samma ljud från dörren, den gnisslar. Projektionen är nu blå och med stor vit text stavas orden som hörs från en mycket djup mansröst: OUTSTANDING – IMPRESSIVE – EXCELLENT – WELL DONE. Dörren smälls igen för sista gången och projektionen är svart. Samma musik som inledde spelas igen. Tjejen lyfter för andra gången blicken och samlar ihop sina papper. Comet Boy avlägsnar sig. Hovklapper blandar sig i musiken och lägger sig som ytterligare en takt och försvinner sakta bort, lite som Jolly Jumper. Undertiden reser sig tjejen upp och lämnar scenen. När hon gått kommer det upp en text på projektionen som anger: Performance och musik framfört av Beata Berggren, 2005. Efter ett tag slutar musiken.
