Det ligger något i vad man säger


Utgiven på OEI-Editör
Formgiven av Malin Emdin

UTDRAG UR BOKEN

I ett klassrum på en skola har höstterminen precis startat. Vi är solbrända och fina efter sommaren, men stolarna som vi sitter på är hårda och den bakre smärtan tar sig uttryck i en essäskrivning. Det är känsliga ord som skrivs ner. Läraren talar om för oss: ”Text är så väldigt hårt. Skriv: Aj! Vilket uttryck skulle ni annars använda, Oj?”
En längtan styr skrivandet. Alla i klassen känner samma sak och samma tanke går genom våra huvuden. En elev tänker; lämna mig inte, men kan också längta efter att bli lämnad. Att bli lämnad ensam kvar med läraren, som vid en kvarsittning. Efter kvarsittningen, när läraren försvunnit, kommer alltid en annan längtan och efter det andra meningar. En av dessa meningar är: Vart tog du vägen? För det är en fråga som om igen måste ställas i ett klassrum, ett klassrum där nakna armar håller ordning på pennorna och tillitsfullt antecknar det som skedde på rasten, eftersom läraren undrar: ”Vad var det som hände när jag inte var där?” och så länge läraren är kvar fortsätter eleven att skriva. Ryggarna är raka, men ändå aningen framåtlutade. Blickarna är riktade neråt, men flackar uppåt. Färgen på huden är brun och lite skär, en och annan har vitare partier. Benen är av metall. Ryggstödet av plast. En vässad penna sticks genom det vita tunna arket, en inflammation uppstår.

Läraren är trött på alla frågor och längtar efter svar. Läraren pekar med sin pekpinne på en flickas arm och ropar: ”En arm!” Läraren pekar sedan på handen: ”En hand!” Flickan håller upp sin penna. Hon öppnar munnen: ”En mun! En penna!”

Läraren pekar på flickan, och ropar: ”En flicka!”

”Var?”

Det är inte lätt att få överblick över klassrummet. Det är varmt och rummet är proppfullt av alla texter som skrivits. Fingertopparna är ömma och nerslitna, de blir mjukare och mjukare, jämnare, en jämlik längtan. Kropparna är heta, suddiga, nästan likadana. Men någonstans bland alla texterna, måste det finnas ett par särade flickläppar, en tunga som rör sig i en mun. En friktion som bultar. De i hjärnorna formulerade orden blir till ljudet från pennorna, det låter vackert. Och där! Plötsligt syns hon, flickan med de tunna papperena, hon skriver ner en dikt, en enkel dikt. Läraren pekar på dikten och ropar: ”Dikt!” Läraren pekar sedan på flickans huvud: ”Dum! Hon spelar dum!”

Men hos flickan finns ingen resignation, ingen återblick, inte tid för någon självkritik. Hon måste skriva klart. Hon måste berätta om var det brinner, på vilket sätt det brinner och hur vi ska hitta dit. Förut var hon sur, slog sönder saker, knyckte saker, mötte inte någons blick och besvarade inte några frågor. Sedan mötte jag henne på gatan här i stan, och jag fick mig en vänskaplig box i magen och hon sa: ”Hej!” Man måste ju tolka det som att hon mår bättre.

Nu skriver hon ner små och stora bokstäver mot sina tunna papper. Stilen är säker. Hon sitter rak i ryggen med huvudet framåtlutat. Hon sitter på något hårt.

”Stolen!” Läraren pekar med pekpinnen på stolen, pekar sedan på världskartan och ropar: ”Världsfrånvänd!” Alla tittar på kartan och sedan på flickan igen.

Antital

(På scen. Uppläsaren blir presenterad eller presenterar sig själv.)


Helst hade jag låtit bli att presentera mig. Men nu är det redan gjort. Jag tycker att det var onödigt och jag har egentligen inget speciellt behov av att framhäva mig själv. Det finns uppriktigt sagt ingen mening med att tala om vem jag är. Det finns inget att säga om mig själv. Det finns inget inuti mig. Jag är en ihålig man. En fantasi. En dröm. En dagdröm som sakta vecklar ut sig i rummet och obemärkt smyger sig in i olika ansiktsuttryck. Inte in i läsningen. Nej, den stannar i ett böljande hår. I ögon som blickar bort. Just i denna stund, ut i en knuten hand. Jag önskar vara en replik som hejdar denna dröm och som hindrar handen från att öppna sig. En replik som i förväg är beslutad och uttänkt. Den ska uttalas i precis rätt ögonblick. Det ska vara möjligt att fråga mig: ”Vet du vad du ska säga? Har du förberett ditt tal?” Och jag ska kunna svara: ”Ja, jag är dessa repliker, som en mängd text i ett manus, som framförs av en och samma person som del av en monolog eller dialog. Jag vet precis vad jag ska säga.”

Ett framhävande eller en presentation skulle vara ett uttryck för denna dagliga fantasi, det skulle vara en nödvändig avbildning av en förstörd och försvunnen historia. Det skulle vara återberättelsen av drömmen, om den försvunna kroppen som plötsligt är tillbaka. Presentationen skulle vara föremålet för glädjen när något är återskapat och därför synligt igen. När det mjuka, fladdrande håret lägger sig stilla på axlarna. När dagdrömmaren försiktigt blinkar till.

Det finns tal där det som ska sägas på en gång sägs, där allt plötsligt berättas och ropas ut, där alla hör varenda ord. Där alla meningar får finnas kvar. Det finns många saker man gärna pratar om, man pratar gärna strunt och sådant som inte betyder något, som hela tiden måste sägas om och om igen, och ju mer man pratar om det, desto mer vill man prata. Och det skulle gå att rädda den här drömmen genom att prata om den, rädda den ifrån att bli hård, ful och outhärdlig att leva med. Men så fort man försöker säga något om fakta och sanningar går det inte. Vad är det fråga om? Det vet vi alla, men det är ändå så otroligt irriterande.

För jag tror, jag längtar, jag vet i färg och form, en värld, med en önskan om att rita av objektet, jag sänder ut information, jag svär, jag snubblar över gamla målningar, jag talar i affektioner, för att brytas upp, under glas, jag härmar andras sätt att prata, förföljer andra för att inte försvinna, alltid ett steg bakom, framkallar jag ord som uttalas högt, för att någon ska se hit, vända sig om. En form av verbalt beroende, ett beteende, som är inkluderat i användandet av språket. Det är svårt att låta bli att säga ord uteslutna ur sammanhanget på grund av dess vulgaritet, oförskämda förolämpningar, svärord och förbannelser, det är starka ord som har en speciell effekt på objektet de riktas mot.

Men hade det varit så att jag hade haft förmågan att säga som det är, om det hade varit så att jag hade kunnat frammana alla ord i sin rätta betydelse, och om jag hade försökt, lyckats få fram meningar som betydde precis det jag sa, och att alla utan problem hade förstått vad det var jag menade, skulle jag verkligen försökt göra det. Men nu är det så att ingen längre säger något till mig. Inte ett enda ord får jag höra. Inga ord ur någons mun, stumhet, bara rossel. En kvävd hosta. Det är tyst.

Jag tror att det beror på att man är rädd för den bild som växer fram,
att det bara är jag som talar, och att det inte finns någon här som kontrollerar vad som sägs. Så jag passar på att säga att jag kan hota med att tala om för er. Jag säger att jag kan berätta allt för alla. Jag tänker säga till alla precis som det är, att jag står här och säger precis vad jag vill.

Och då är det, å andra sidan, tur att flera andra lyssnar och bevittnar det som sker. För ofta får man höra att ingen kunde hjälpa att det stora gapet öppnade sig som ett enormt hål. Ingen såg läpparna närma sig för solen som bländade. Inte förrän det var försent, precis innan det blev svart och allt var uttalat. Alla hade redan hört vad som sagts och den torra strupen svalde. Jag tycker att någon borde ta ansvar för den utsvultna personen. Absorptionsrisken är allt för överhängande.

Men jag har inte tappat i styrka. Jag har inte tagit på mig fel kläder. Min kropp är en mjuk skinnfäll. Jag är här för att jag tycker om att vara här. Ovanför mitt huvud snurrar en stor hatt. Vad kan uträttas i en sådan hatt? En hel del, kan jag svara. För jag förvånar mig själv när jag talar och jag är mycket intresserad av det jag säger. Och vems röst ska ni lita på om ni inte kan lita på min? Om jag heter Bill är jag någon ni känner till. Bill har en stor snabb röd bil. Därför borde jag heta Bill, men jag är någon annan. Jag är en slarvig replik. Jag är en Bad Kisser. Men jag tycker att det är bra att jag känner som jag gör. För detta är mitt positiva jag. Inte mitt nya jag, utan mitt glada jag.

Och så undrar man så klart varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]? Varför är jag i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i] och talar? Jag vill förändras. [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i]vill förändras. Jag vill inte förändras. Vad är det som är intressant med det? Jag har ju bara något tomt inom mig som ett hål,(en man) en fantasi. Jag är en kropp, slarvigt utställd på golvet. Varför är jag här? Vad är det som är intressant med det?

Det utstöts ljud med hjälp av tungan, läpparna, gommen och tänderna. Även rösten, lungorna och luftvägarna används. Talet ger en annan typ av information som en lyssnare kan uppfatta, som oftast saknas i skrift. Närmast är det fråga om sådant som framgår ur talarens röst och ur dennes sätt att tala, och det beror på att tal inte kan framföras utan röst. Det är mycket som kan avslöjas, som ålder, dialekt, kön och talarens attityd och emotionella tillstånd. Det finns också en språklig variation som har sitt ursprung i rumsliga och ibland i tekniska förhållanden.

Och det är ett tal eftersom det talas till andra. Det är ett tal eftersom rösten kommer från en annan kropp. Det är ett anförande som skulle kunna hållas både på gator och torg, i ett högtidligt eller politiskt sammanhang. Talaren låter mycket lik en kvinna, dotter, en flickvän och en syster. Det påminner om en bilfärd, om en lång, utdragen resa. Man förstår inte alls hur jag hamnade här på golvet.

Det finns allt för många ord för att jag överhuvudtaget ska kunna tala om något för någon, och det går bara att uttala ett ord efter ett annat, och jag har svårt att ändra inställning till dessa ord. Jag anser att distinktionen mellan vanlig förändring och naturlig förändring (det opåverkbara) eller människans egen påverkan till förändring ändå inte är helt ointressant. Om man gör rätt analys så är det lättare att ta rätt beslut, men i det här fallet har det skett ett misstag. Ett fel har begåtts. Det kan gå att rätta till.

Tänk först att det som står framför dig en gång för länge sedan inte fanns. Det har alltså på sätt och vis varit borta. Man kan också säga: Det har inte alltid varit här. Nästa tanke är att du själv har varit borta alldeles för länge, du har inte heller alltid varit här. Man sitter på en punkt, eller på något annat, tex något runt eller hårt, så länge att det som man har framför sig inte framträder i sin fulla form, det är avlångt, det är runt, det är stort, det är fult, det låter. Det hjälper dig inte att se bokstäverna men det går att få fram information, göra dem till ljud. Det är inget som ska differentieras från bakgrunden, ingen kommer egentligen att träda fram, läsaren kommer inte bli tydligare.

Men när du sedan reser dig från platsen som du har suttit på, går det upp för dig att föremålet på golvet måste ha gått hit, blivit till, hittats, målats dit eller tappats bort, ja, möjligheten finns också att det innan dess förstördes eller bara lämnades kvar. För efter att ha lyssnat tillräckligt länge går det ändå att begripa varför jag är här i [här läses namnet upp på den stad som ligger närmast den stad som texten läses upp i].

Men jag är inte här för att skrämmas. Och om det verkar finnas en beräkning bakom det som sägs, så är avsikten att skapa bilden av en ärlig förtvivlan över min egen situation. Jag är här för att jag tycker att man efter hand förändrar attityd till en annan person eller ett annat socialt objekt. Det kan vara när man först möter en person, ser en målning, skulptur eller hör en låt, tycker man bättre och bättre om den desto oftare man träffar personen eller ju fler gånger man ställs inför saken. Men jag tycker att det är objektet på golvet som står fel. Jag tycker inte att det är en röd bil. Jag tycker inte att det är Bill. Jag tycker att det är smutsfläcken på min tröja. Jag tycker att det är en vacker röst. Jag tycker inte att någon ska få stå och säga precis vad den vill. Det är golvet som är snett. Det är en ursäkt. Det är en billig bekännelse, ett knep för att låta bättre.

Jag tycker att jag talar från en position där man utgår ifrån att min enda chans är om jag reser mig själv, där man är övertygad om att den röst som hörs kommer inifrån dess egen sfär och ingen annanstans ifrån. Det är därför, i en situation som den här, mycket viktigt att inte bara en talar, utan två eller flera.